Om boken: år / Sammanfattning (inte officiellt) Någonstans djupt under Paris i katakomberna, kedjad vid väggen, Lycanernas ledare, Laclain Macriv, väntar på sin dödstimme. Han väntar på döden, som inte kommer, eftersom hans odödlighet gör honom en otjänst, och läker de sår som tillfogats honom av underjordens eld, vid vars portar han tynar bort. Lachlain minns inte hur lång tid som har gått sedan horden av vampyrer fängslade honom på denna plats, men varje dag är fylld av en törst efter hämnd och raseri, som sliter sönder hans hjärta och underblåser elden som bränner hans kropp ännu starkare. höra separerade röster och känna årstidernas växlingar, hoppades han inte ens på någonting, och speciellt att känna HENNE. En avlägsen närvaro, svag men omisskännligt nära. Hans par. Vad ska en fånge göra, som ett ljus i mörkret, som har känt sin själsfrände, just den kvinnan som han har väntat på i tusen år? När den han önskar och längtar efter är så nära, kan kedjorna hålla Lycan?! Hon är unik även för den mystiska världen. Hon är trots allt hälften vampyr/hälften valkyria. Emmaline Troy. Hela sitt liv levde hon under sina fastrars vakande öga. Deras oro omfattade allt till vad hon skulle äta, dricka och med vem hon skulle umgås. Samtidigt som hon gömde sitt väsen hela tiden, smög sig aldrig in i hennes sinne inte ens tanken på att protestera mot deras ledning av rädsla för hennes väsen. Men det grymma ödet, enligt Emma, ​​bestämde sig för att ge henne ytterligare en överraskning. En vild, ostoppbar, kraftfull Lycan, som, efter att ha kidnappat henne, inte tänker släppa henne i framtiden, även om den älskade vampyren är något uppenbart omöjligt för honom. Lacklains väsen skriker av innehav, makt, begär efter denna sköra, milda vampyr. Och för Emma är detta en vaken mardröm, för tidigare, fängslad som en fågel i en bur, kände hon inte livet i någon av dess manifestationer, och nu kommer hon att behöva känna passion och hunger och kraften i äga någon som hon för varje dag ser allt svagare i sin lust. En liten förklaring: Med tanke på att Lachlain och hans underordnade är från Skottland och talar med accent, försökte översättarna på något sätt spela ut detta i sitt tal. Därför är förekomsten av ordet "naturligtvis" och många andra ord inte ett stavfel.